Blogg B: Angående mordet på 26-åringen i Malmö

Jag tycker att det finns två spår i den här händelsen som kan diskuteras ur publiceringssynpunkt. Det ena är att offret var homosexuell. Det andra spåret handlar om Islam.

Det finns en poäng med att rapportera att den mördade var homosexuell. Han var öppen med det själv och uppgiften om att han mördats leder nog till att många själva tänker att hans sexualitet kunde ha varit ett motiv till brottet. Öppenhet kring hans läggning kan bidra till en ökad medvetenhet och nyttiga diskussioner om rätten till olika sexuella läggningar och misstänksamheten mot det som vissa anser vara avvikande.

Jag tycker däremot inte att media ska blåsa upp misstanken om hatbrott så stort eftersom polisen tillsvidare avfärdar de misstankarna. Det kan eventuellt nämnas i en bisats att religiös extremism kan ligga bakom mordet, men att polisen jobbar på andra spår som är hetare. Jag tycker därför att det är onödigt att Aftonbladet bokstavstolkar sitt uppdrag så mycket som de gör och till och med gör något slags porträtt av de misstänkta killarna så att de kan identifieras, innan det finns saklig grund att misstänka ett hatbrott. Vill påminna här om att Polisen inte misstänker att mordet är ett hatbrott. Aftonbladet väljer att bortse från detta och drar egna slutsatser om de bakomliggande motiven genom att presentera de misstänkta och även den blogg som en av de misstänkta har. Det vill säga, jag tycker de gör en höna av en fjäder. Alla människor ska väl anses vara oskyldiga tills motsatsen har bevisats? Det känns också onödigt att dra in islamistisk extremism innan man vet bestämt att det är det som är bakgrund till mordet. Sådan rapportering tror jag bara bidrar till onödig misstänksamhet, rädsla och hat mot människor som bekänner sig till, eller antas bekänna sig till Islam.

Ergo: Jag tyckte Sydsvenskan gjorde en klokare bedömning och jag hade resonerat som dem om jag hade suttit vid publiceringsrodret.

Om man ska analysera händelsen utifrån det vi läst om pressetik och allmänintresse i kursen kan man säga följande:

Tidningar och andra medier har i och med lagen om yttrandefrihet och tryckfrihet stor frihet att publicera nyheter som de tycker är intressanta. Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag, säger att publicering av uppgifter som kan skada en enskild medborgare kan leda till att den ansvariga utgivaren döms för förtal och företaget kan få betala skadestånd. Å andra sidan säger samma lag att uppgifter som kan anses vara viktiga för allmänheten får publiceras om utgivaren har anledning att tro att uppgifterna är sanna. Detta leder till tolkningsutrymme för vad som anses kunna skada en utpekad person och vad som kan anses vara av allmänintresse. Denna konflikt framgår till exempel i radioinslaget i P1: s Medierna 31 januari 2009 om mordet som jag diskuterar ovan.

För att upprätthålla god etik i publicering i press, radio och TV, utöver vad lagen säger, har Pressens samarbetsnämnd sammanställt skriften Spelregler för press, TV, radio (2010). Skriften är en vägledning för etisk tillämpning i publicering och inget juridiskt regelverk. Uppmaningen är dock att medarbetare i massmedierna ska respektera och noga följa reglerna. Pressens samarbetsnämnd utgörs av pressens huvudorganisationer, det vill säga Journalistförbundet, Publicistklubben, Tidningsutgivarna och Sveriges tidskrifter.

Det som är intressant i dessa publicistregler i förhållande till rapporteringen av mordet i Malmö tycker jag är punkterna 1, 7, 9, 10, 14.

Punkt 1 säger att massmedierna ska ge en korrekt och allsidig nyhetsförmedling. De tidningars tolkningar som diskuteras i radioinslaget i Medierna är nog alla korrekta, men olika tolkningar har gjorts av vad som är viktigt att lyfta fram.

Punkt 7 säger att man avstå från att publicera uppgifter som kränker privatlivets helgd om det inte ligger i allmänhetens intresse. Kränker uppgiften om att offret var homosexuell privatlivets helgd? Antagligen inte, eftersom den mördade var öppen med sin sexualitet. Kränker utpekningen av de misstänkta med namn och bild privatlivets helgd? Ja, det anser jag. De är inte dömda utan misstänkta. Den ena av de misstänkta hade visserligen en offentlig blogg där han ger uttryck för extrema religiösa åsikter. Men, det är Aftonbladet som offentliggör kopplingen mellan honom och mordet och dessutom driver linjen att mordet är ett hatbrott trots att Polisen inte håller det för troligt. Jag tror inte heller att allmänhetens vetskap om denne misstänktes namn och utseende hindrar att han ska skörda fler offer. Man vet ju i det här skedet inte om han är skyldig. Och vem ska akta sig för honom? Alla homosexuella? Risken att fler brott ska begås, men nu med den misstänkte som offer, skulle i stället kunna öka tror jag.

Punkt 9 säger att man ska visa största möjliga hänsyn till brotts- och olycksoffer och publicering av namn och bild ska undvikas av hänsyn till offren och deras anhöriga. Här återkommer vi till publiceringen av mordoffrets namn. Möjligen har tidningarna frågat om lov. Offret hade inga barn och då är kanske publiceringen av hans namn mindre känsligt.

Punkt 10 säger att man inte ska framhäva personers sexuella läggning, religiösa åskådning med mera om det inte har betydelse i sammanhanget och är nedvärderande. Se tidigare kommentarer om offrets sexuella läggning och den misstänktes religiösa åsikter.

Stig Hadenius framför i en artikel i Svenska dagbladet (15/4, 2008) att media borde vara frikostigare med att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar. Han anser att det ligger i allmänhetens intresse och att det skulle kunna förhindra att en misstänkt begår fler brott (om den misstänkte nu var skyldig till att börja med, min kommentar). Hadenius tror också att publiceringen kan skydda människor från att falla offer för brott, till exempel genom att hålla barnen inne om grannen är misstänkt för pedofili. Vidare menar han att polisen kan få in fler vittnesuppgifter från folk som känner igen den misstänkte i tidningen eller på teve. Jag förstår dock inte vitsen med att göra antingen på det ena eller andra sättet. Det måste ju gå att göra en bedömning i det enskilda fallet.

I punkt 14 i publicistreglerna (Pressens samarbetsnämnd, 2010) påpekas att en person som misstänks för brott i lagens mening betraktas som oskyldig så länge det inte finns någon fällande dom. Detta borde ju vara utgångspunkten. Om det i något enstaka fall finns starka belägg för att publicering av en misstänkts, eller dömds, namn och bild kan förhindra fler brott så ska självklart namn och bild publiceras. I ett sådant fall tror jag att Polisen skulle ta initiativ till att ha en dialog med media om publicering. Att dra förhastad slutsatser och offentliggöra och smutskasta någon som senare visar sig vara oskyldig kan få väldigt allvarliga konsekvenser, både för den misstänkte och för dennes anhöriga.

Stig Hadenius tror att publicering av namn och bild på misstänkta brottslingar kommer fortsätta öka. Det tror jag också men jag tror att det har mer med försäljningssiffror att göra än med omtanke om medborgarna. När det gäller Aftonbladet i fallet ovan är jag personligen övertygad om att det är lösnummerförsäljningen som stått i främsta ledet.

/Pernilla Johnsson

P.S. Man ska skilja på sådant som är av allmänintresse och sådant som är av allmänt intresse, har jag hört någon säga. Det vill säga, man ska skilja på sådant som är till gagn för allmänheten och sådant som många är intresserade av.